Den 27 augusti hölls en begravningsceremoni för min mamma. Hon blev
85 år. Det var en solig augustidag med klarblå himmel och ca 25 av
hennes vänner kom till kapellet. Jag hade låtit göra ett pussel med en
bild av henne som jag la på kistan. (Hon ville ha borgerlig begravning
så det var Krister från begravningsbyrån som talade ”allmänt” om livet
istället för en präst och så talade jag.)
Jag funderade länge på hur jag skulle lägga
upp talet till min mamma och dem som kom. Jag bodde 18 år med henne.
Flyttade hemifrån då. En av gästerna som kom kände min mamma sedan hon
var sex år och har hållit kontakt med henne sedan dess. Så fanns det
kollegor sedan hennes yrkesliv som lärare som hon hållit kontakten med
sedan 1970 och senare vänner från pensionärsföreningen.
Alla har
vi rätt till vår bild av Margit. Jag och min bror har vår bild som är
speciell f
ör hon var vår mamma och alla andra som kom – hade sin
speciella historia med henne. Så ett pussel tyckte jag var bästa sättet.
En människa är så mångfacetterad. Jag har inte den rätta hela bilden av min mamma och hennes vänner har inte heller den rätta eller hela bilden, men alla har rätt till sin pusselbit.
En sak som min mamma gav mig
I kapellet berättade jag en pusselbit av min mamma. Något som jag vet att hon har gett mig som något viktigt. Att gå sin egen väg och strunta i om andra tycker något negativt eller lägger sig i.
Hon växte upp i en liten stad. Morfar var pastor och mormor var pastorns fru.
Det mesta var synd, usch och fy. Inte dansa, vara för glad, inte teater, inte, inte… Hon fick sitt och lyssna till gudstjänster på radion – och gillade det inte.
Jag älskar min mormor (lämnade kroppen -92) men hon var inskränkt och fördömande av andra som inte var av den ”rätta sorten”. Hon tänkte att den grupp hon tillhörde var bättre och hade större chans att komma till himmelen. (Hennes mål.)
Så min mamma revolterade. Hon tog avstånd från religion, småstadsfördömanden och tisslet och tasslet som kan bli människor emellan när de har för lite att göra. (dvs lägger sig andras liv.)
Granntanten som hoppade på mig
När jag var liten bodde vi i ett höghus i Jakobsberg, norr om Stockholm. En våning ovanför oss bodde en ”tant”. Hon höll koll på alla som passerade och speciellt på oss barn. Vid ett tillfälle hade jag gjort något som hon ogillade och
- Jag ska minsann tala om för din mamma trumpetade hon ner till mig där jag stod.
Har ingen aning om vad det var jag hade gjort. Kan inte ha varit något hemskt för jag var ett alltför lydigt barn. Ängslig gick jag hem till mamma och berättade och när tanten kom och klagade på mig fräste min mamma ifrån.
- Lägg dig inte i. Jag litar mer på Barbro än dig.
Pust! Tanten fick gå med ogjort ärende. Ingen åthutning av mig.
Så min pusselbit handlade om rätten att vara okonventionell och gå min egen väg. Jag har gjort det rätt mycket. Kanske inte lika mycket som jag hade önskat men tillräckligt för att känna att jag gjort mina val i livet.
Men jag har inte alltid gjort det med lätthet. Jag har många gånger varit rädd och ändå gjort det. För hjärtat har sagt mig att det är den väg jag ska gå.
Jag har i min tur fört över det här till min son Erling. Han är väldigt duktig på musik och sång och har en underbar röst. Så jag har uppmuntrat honom att följa sin egen väg. Att ägna sig åt musik och se vart det leder honom.
Jag har hela tiden sagt åt honom att behålla sin lekfullhet,(han lekte väldigt mycket som liten) sin kreativitet och lyssna inåt. Hans Cd kom ut för ett tag sedan och jag hoppas verkligen att den når många. Så på begravningen spelade vi ” Till Bobby” för att ära min pusselbit som jag la av mammas pussel. (Han skrev den efter att ha hört om lille Bobby som slogs ihjäl av sin styvfar.)
Det finns andra pusselbitar också av min mamma, men det var den jag valde och vännerna berättade vid fikat efteråt om sina pusselbitar. Det blev en fin bild och ett ljust minne att ta med sig av begravningen.
Vi bär med oss henne i oss – och när vi sedan lämnar kroppen – tonar hon bort – men det hon gav alla kommer att spridas vidare till utifrån de pusselbitar hon gav dem. Som att on alltid mindes allas födelsedagar och var den ständiga läraren som gav små urklipp och annat som berörde just den människan.
Låt andra få höra dina pusselbitar
Om du är riktigt modig och inser att också du kommer att lämna jordelivet så skriv en gästlista till din egen begravning. Berätta vilka du vill ska komma och uppmana dem att berätta om sina pusselbitar. Så dina barn (om du har några) och vänner får ta del av den mångfacetterade person du är.
Om jag var riktigt modig
skulle jag bjuda in mina vänner till en minnesstund medan jag lever
sammanfatta delarna, ordna en fest… för det är egentligen rätt dumt att många vänner möts först vid begravningen… vänner som delade en persons liv.