Igår var det urnsättning av min mammas aska. Det är verkligen så många steg för de som är kvar när någon lämnar jordelivet. Så många riter, vanor, bestämmelser, lagar… Det är mycket enklare att fö
das än att lämna
. Det går inte att som ett djur gå och lägga sig under en gran och dö. Långt därifrån.
Mamma ville ha borgerlig begravning.
Hon var aldrig förtjust i kyrkor och ceremonier där. Fast det är svårt att inte ha kontakt med kyrkan fast det är var en borgerlig begravning.
Begravningsceremonin i aug med kistan (råkade radera alla bilder hur kul är det… ) ägde rum i ett kapell. Var skulle det ha varit annars? Tror inte det ens går att ha en kista stående ute i naturen så där bara… och göra en ceremoni utomhus…
Och urnsättningen var också i kapellet på en kyrkogård. Men det har varit två mycket postiiva och trevliga ceremonier. Låter kanske lustigt, men just så har det varit. Vi kände oss varma om hjärtat efteråt. Allhop.
Jag höll själv i båda talen eftersom jag är en van talare. (Föreläsare sedan 1978) Jag gjorde mitt bästa för att tolka och ära min mamma och de som kom. Vi pratade om det vi fått av min mamma, var och en fått sin egen upplevelse. Vi talade om att ta tillvara på livet själva och spelade fin musik som vi valde helt själva.(Inte en psalm för det ville mamma inte ha.)
- Albinoni Adagio
- Time to say goodbye med Sara Brightman.
- Till Bobby – från min sons CD (Om den lille pojken som blev ihjälslagen)
- Gabrielas sång från filmen Så som i himmelen. Den härligaste mest livsbejakande låt jag vet.
Det kändes så bra att det var vi själva som ordnade med det mesta. Att vi kunde hålla en kärleksfull, personlig stämning med alla gäster som kom. Vi kunde också fnissa över mammas speciella egenheter. Vi berättade minnen, grät, skrattade och hyllade. Det blev så bra och så fint.
Jag kan verkligen rekommendera dig som står inför möjligheten att totalt utforma cereminin själv. Ni behöver inte ha någon utifrån. Alla kan ju inte vara vana föreläsare som jag, men alla kan hjälpas åt och berätta sin upplevelse av den som lämnat.
Det kan kanske vara mer fokus på musik än ord, bara sitta en stund tillsammans och minnas tyst och så högt berätta några pusselbitar, minnen som de andra kanske inte har hört.
Fast nu säger jag emot mig. Jag kan tänka mig att tala på andras begravningar och hjälpa andra att formulera avslut… Det var så vackert att få tala om livet, livet på andra sidan… och vi kände oss alla så nöjda…
Synd bara att släkt och gamla vänner bara ses vid begravningar. Tiden,tiden, tiden… vi har inte tid att mötas och lyssna till varandra… så jag funderar allvarligt på att ordna min egen begravningsfest medan jag lever. Samla mina vänner, tacka och uppskatta… få dem att mötas… de som betyder mycket för mig… vi får väl se… nu ska jag hämta mig efter det här innan jag hittar på nya saker…
Vi fick höra att min mamma var busig när hon var liten. Att hon blåste ärtor genom nyckelhål till missionskyrkans dörr så det studsade på huvudena på församlingen. Det gillade jag att höra…
Barbro
- Jag är en annan du och jag har nu begravt en av mina föräldrar. Något som jag delar med många.
